Jag vet inte hur jag ska fatta mig kort i den här berättelsen eftersom det är väldigt komplicerat. Men jag ska försöka. Jag har tre barn med en man jag var tillsammans med i 16 år. Han utsatte mig för både psykisk och sexuell och ekonomisk misshandel har jag förstått efteråt eftersom jag blev svårt medberoende. Och har fortfarande en bit att gå. Jag tassade ständigt på tå för att undvika hans vredesutbrott. Det kunde räcka att jag hängde tvätten fel. Jag sa fel saker och jag tänkte även fel så till slut slutade jag nästan prata helt. Det påverkade även mitt jobb. Jag hade noll självkänsla kvar. Droppen blev när han utsatte vår dotter för samma behandling. Då vaknade jag äntligen. När jag till slut fick nog och lämnade honom så har han fortsatt att straffa ut mig på olika sätt. Detta är dock en smart man som alltid lyckas få sin omgivning på sin sida. Han är auktoritär trevlig och har talets gåva. Allt detta ihop med att min dotter vid denna tidpunkt mådde dåligt pga mobbing gjorde att jag tog beslutet att köpa ett hus i en stad jag har släktingar i. Det är en kontrast mot Stockholm. Lugnt och fin natur på landet. Jag vill att att barnen ska ha ett alternativ till stressiga Stockholm. Jag flyttade och hoppades att barnen kunde välja så småningom var de vill bo. Hos pappa i sthlm eller mig på landet. Jag har inte försökt påverka barnen. Nu har min yngsta son velat flytta till mig i två år. Egentligen båda men mest den yngsta. Han är ledsen. Gråter ibland och har tydligt uttryckt sin vilja. Han är 9 år. Till saken hör att min andra son på 10 har diagnos autism och kan vara både verbalt och fysiskt utåtagerande mot sin bror. Därför har jag föreslagit att nioåringen ska få sin vilja igenom och få bo här så han slipper bli kuvad av sin storebror. För så har det blivit. Men pappan vägrar låta honom bo här. Jag har gjort flera orosanmälningar, vi har varit på samtal på familjerådgivning mm. Ingenting hjälper. Pappan och han nya sambo säger till min son att han inte kan bo här eftersom han går i skolan där och att jag tydligen skulle må dåligt. Detta är ytterligare ett maktmissbruk från hans sida. Han vill helt enkelt inte ha mig i barnens liv och försöker skjuta bort mig sakta men säkert. Han svarar inte på sms gällande barnen. Jag får dåligt med information. Ibland ingen alls. Jag måste hela tiden. Strida och kämpa. Det är detta som gör mig så förtvivlad. Dom säger även till min son att han måste vänta tills han fyller 18. Vilket såklart inte är sant. Så mycket vet jag.
Jag är definitivt inte okapabel att ta hand om mina barn. Det var jag som likt de flesta kvinnor fick ta tyngsta lasset medan vi bodde ihop. Jag jobbar med barn och nu studerar jag på högskola. Vad ska jag göra. Hur länge orkar man vara stark. Jag funderar starkt på att flytta tillbaka för att kämpa på plats och då kunna ha barnen mer men både jag och barnen verkligen älskar vårt hus och samhället här. Det känns så frustrerande att ge upp det jag kämpat för och det liv som vi vill leva. Nära deras kusiner moster mormor här jag bor nu. De är etablerade här också!
Och jag vet att mardrömmen kommer fortsätta även om jag flyttar tillbaka.
Han hittar på nya sätt hela tiden och desto gladare och lyckligare jag är desto mer motarbetan blir det från pappans sida. Han är som sagt 9 år. Är det långt kvar tills pappan inte kan tvinga honom kvar mot hans vilja längre. Och vad gör man då när han lyckas få soc på hans sida eftersom det var jag som flyttade. En mamma flyttar ju inte. En pappa kan men inte en mamma. Detta känns så tydligt. Den normen har han starkt till sin fördel. Tom familjerätten har kastat det i mitt ansikte. Medan han är så duktig som har alla barnen. Det är så typiskt. Det ironiska i detta är att denna man har odlat canabis på sin balkong plus en del andra väldigt olämpliga saker. Detta lyssnade inte soc heller på.
Så nu kan han fortsätta agera enväldig härskare och använda barnen mot mig.
Jag vet varken ut eller in längre..