Hej!
Det finns tre kriterier som måste vara uppfyllda för att lagen om vård av unga skall få tillämpas. Den tredje punkten, går ut på att lagen inte får tillämpas om behövlig vård kan ges på frivillig väg. Frivilliga insatser måste alltså erbjudas först.
Min fråga gäller om det finns några riktlinjer kring de här insatserna/"vården"? Måste det vara adekvata insatser t ex? Eller kan socialtjänsten hävda att de erbjudit "vård" bara för att de erbjudit en insats? Måste de kunna visa at insatsen hade kunnat leda till att de påstådda bristerna i hemmet avhjälps t ex?
Vidare undrar jag om socialtjänsten kan hävda att "placering" är en adekvat insats i så fall. Det innebär ju i praktiken samma sak som om LVU hade tillämpats. Vad jag tänker är att många gånger hävdar socialtjänsten detta som insats, och menar sedan att föräldrarna tackar nej till denna "frivilliga" insats (för vem tackar ja till att bli av med sina barn...?), och att de då har rekvisit för LVU. Får man göra så?
Ett exempel kan t ex vara ett barn med en funktionsnedsättning som har en skola som inte är tillgänglig för just det barnet pga av funktionsnedsättningen. Skolan orosanmäler pga hög frånvaro, för så hävdar skolor att de "måste" göra. Och socialtjänsten kommer i sin utredning fram till att föräldrarna lider av omsorgssvikt som inte tar sitt barn till skolan. För att erbjuda en "insats" får föräldrarna gå en föräldrakurs, eller i terapi/familjebehandling. Då socialtjänsten gjort en felaktig analys, är ju detta inte en adekvat insats, även om det är en "insats". Det spelar ingen roll om föräldrarna ändrar på sig (om de nu behöver det), det är ju skolan som inte är tillgänglig, och skolan som behöver förändras för att barnen skall kunna komma till skolan. En adekvat insats hade exempelvis varit en medlare som bistår föräldrarna i att förklara för skolan vad som behöver till för att skolan skall bli tillgänglig, så att barnet kan komma till skolan.
I det här exemplet skulle socialtjänsten kunna hävda att de erbjudit en insats. Föräldrarna skulle kunna tacka nej. Alternativt skulle de delta, men man hade inte nått några resultat. Då skulle socialtjänsten kunna hävda att de "får" tillämpa LVU. För "vård" går inte att ge på "frivillig väg".
Detta händer i ganska stor utsträckning. Vad gäller? Och var finns prejudikat, domar eller andra riktlinjer att peka på?