Hej! Jag har en fundering, har en dotter på tre år som har en fantastisk pappa, men det är inte hennes biologiska pappa tyvärr. Han har varit med sedan hon var ett år. Fram tills hon var två år fanns den biologiska pappan med i bilden, det var mycket krångel, hot och glest umgänge + att biologiska pappan är missbrukare. Jämt innan dottern fyllde två gjordes en orosanmälan som kom från hans handläggare på bistånd efter att man gått in i hans lägenhet och upptäckt att det var sanitär misär. Använda blöjor, mögliga vällingflaskor och sopor låg då över golvet osv. Som tur är hade vår dotter bara vistats där vid 1 tillfälle vid umgänge då han beskrev innan att allt var så bra. Man bestämde att han inte var lämplig att ha vår dotter mer än någon timme i lekparken åt gången. Nu efter 1 år hör han av sig för första gången med ursäkten att han umgåtts med mycket dåligt folk, att det varit mycket droger och att han varit hemlös mer eller mindre hela tiden men att han nu har bostad (han bor i en sliten etta tillsammans med en 50 årig gubbe, som antagligen också är missbrukare) och ordnat upp sitt liv (det säger han i stort sett alltid, även fast han är i missbruk) och att han vill ha umgänge och att min dotter ska få en "far". De på socialtjänsten menar på lagen om umgängesrätt och att det är för hennes bästa att skapa kontakt och anknytning till sin biologiska pappa. Jag är även höggravid och hon ska få en lillasyster om två veckor mitt i allt det här. Kan det inte bli en stor förvirring om någon hon inte vet vem det är ska komma och kalla sig för pappa. Är det verkligen barnets bästa att hon ska umgås med en missbrukare i en lekpark varje vecka, även om det alltid är någon som hon är Trygg med Närvarande? Sen tänker jag även på blodsmitta, kan jag kräva att han ska testa sig för blodsmitta? Kan jag godkänna mindre umgänge, hänvisa till att det räcker med en timme i månaden där jag eller min sambo alltid är närvarande och ev något videosamtal där emellan, men ändå anses samarbeta?