Skickat 2012-01-17
jag provar att skriva här eftersom jag inte vet vad annars jag ska göra. för drygt 8 år sedan blev jag ihop med min nuvarande kille, jag var då 18 år gammal och han sex år äldre. vi har nästan redan från början bråkat med varandra. första gången jag reagerade på att något inte var bra var när han skulle hämta mig hos mina föräldrar på kvällen och jag skulle följa med honom hem. han fick vänta på mig längre än vad jag hade sagt att det skulle ta, och när jag kom ut i bilen så var han skitarg och körde dubbelt så fort som tillåtet, tog en rondell i 70 km/tim. jag var rädd och satt tyst hela vägen för att inte provocera honom.
detta har hänt flera gånger i nyktert tillstånd. jag är tidsoptimist och ibland gör det så att vi åker i sista minuten. han kan då inte tänka klart utan blir helt blind av tidspressen och kör otroligt vårdslöst, han kan köra om på insidan och kör alldeles för fort.
de flesta bråk har vi haft när vi varit ute på krogen och när han har druckit. jag dricker också men jag kommer ihåg allt vad vi säger och gör, han har antytt att han inte minns. det brukar börja med en liten skitsak, en gång till exempel så hade vi folk hemma på fest och när vi skulle gå stod dörren öppen. vi har innekatt så det är risk att hon smiter då. jag stängde den precis när han kom ut från toaletten och när han fick se att jag stängde så blev han fly förbannad och tvingade mig att förklara i timmar varför jag stängde, katten kunde ju redan varit utanför. till slut så skrek vi på varandra om vems saker som var vems och att jag skulle ut ur hans lägenhet (han har betalat den) och jag skrek att han fick inte sova i min säng för den har jag betalat. han gick ut och sov i bilen i flera timmar efter det.
i början när vi hade våra bråk så bönade jag och bad att han skulle sluta. det var alltid han som satte igång och jag försökte på alla sätt att få honom att lugna sig. många gånger har han stått och gapat på mig mitt i natten ute på ett torg bara några meter från krogkön så att alla hör. han har sagt att han ska hoppa framför ett tåg eller hoppa i ån, som jag tror, bara för att vinna diskussionen. jag har aldrig varit en person som skriker åt någon, jag har alltid varit lugn och haft tålamod. men nu har jag flyttat mina gränser så jag knappt känner igen mig själv och jag skriker tillbaka i rena försvaret. jag accepterar inte hårda ord, att bli nypt i rumpan av honom på krogen eller att han kallar mig idiot. men gång på gång upprepas detta. jag har sagt att jag ska göra slut, men jag gör det inte. vi låtsas som inget inför andra men nu håller mitt inre på att explodera snart.
han har haft sönder saker under bråken, tex slagit till micron eller kastat saker i golvet.
jag känner mig arg och ledsen för allt som varit och jag har under en tid varit arbetslös. det har varit jobbigt för mig, jag är van att ha mycket omkring mig och att bara gå hemma har gjort mig irriterad och fått självförtroendet att svikta. jag går runt och bryr mig om massa detaljer hemma och blir nästan taskig ibland mot min kille med detta. det känns som jag hämnas ofrivilligt.
en dag strax innan nyår så gick jag och muttrade något om maten vi skulle laga, jag var lite missnöjd, men det var egentligen inget viktigt. till slut hade jag provocerat min kille så mycket att han blev skitarg och väste åt mig "jävla kärringjävel" och att jag skulle ut ur hans kök, sen tog han kniven som jag hackat lök med och satte ner i skärbrädan så att det gick igenom och gjorde hack i bänkskivan. han blev helt förstörd av det och sa att jag skulle betala en ny skiva och att om jag inte hade betett mig som jag gjort så hade han aldrig gjort hål i bänkskivan.
detta är bara lite av allt som hänt under åren, nu vet jag inte ens längre om jag vill försöka fixa detta eller inte.
har någon nåt råd?