Hej, jag är 16 år och det är så att jag och min mamma har stora problem hemma. Vi bråkar i princip varje dag. Hon är jätte lättretad och blir arg för ingenting. När jag var mindre brukade hon smälla till mig när jag gjorde fel, och inte bara smälla till utan slå mig hårt med knyten näve på armarna. Jag började försvara mig nu som äldre genom att putta iväg henne vilket resulterade i att hon började säga att JAG började slå henne. När jag försöker diskutera något vi bråkat om eller som jag tycker är fel så skriker hon bara håll käften och sluta lipa(gråter när jag blir jätte arg). Om jag bråkar med henne så är det jag som har dåligt attityd och dåligt uppförande, men aldrig hon. Ändå så är det alltid jag som behåller lugnet och frågar varför hon blir arg och får svaret för att jag tjatar eller är uppkäftig.
Hon ger mig väldigt mycket uppgifter hemma, såsom att tvätta, kattlåda, städa osv.(vilket jag tycker är relevant) Tills det går till den gränsen där hon kommer hem från jobbet och säger ''du vet att jag ska ha gäster, varför har du inte städat'', ''jag har jobbat hela dagen så du får göra det''. Oftast är det inte min skit som ligger i lägenheten utan hennes och ändå så måste jag göra dessa saker. Jag måste väldigt ofta göra saker som absolut inte är mitt ansvar, tex aktivera hennes nya bankkort eller lämna tillbaka kläder hon köpt som inte passar. Tappar hon bort tex en ring så skyller hon på att jag har använt den(även om hon använt den efter) och jag ska hitta en ny och betala den.
Om jag inte gör det hon säger får jag STRAFF såsom att inte få några pengar eller inte få åka till min pojkvän som bor långt bort.
Jag får 500 i månaden och för det måste jag köpa allt själv kläder, fritid(fika med vänner tex). Nu på sommaren kommer jag inte få några pengar av henne överhuvudtaget eftersom att barnbidraget är över. Det är väl hennes skyldighet att köpa sånt till mig om jag inte får hela barnbidraget?
Jag orkar inte detta längre, det påverkar mig mycket psykiskt och jag mår ofta väldigt dåligt över att vara hemma. Min pojkvän har sagt till mig att kontakta soc och prata om det och komma på en lösning. Men jag vågar inte. Hon hade blivit fly förbannad och jag hade inte fått träffa min pojkvän överhuvudtaget och jag vågar inte ta den risken. Jag säger till mig själv varje dag att det bara är 2 år kvar. Men att ha det så som jag har det nu i 2 år till kommer ta kol på mig och det måste finnas någon lösning.
Vad ska jag göra?!
Ps. det är också väldigt svårt att skriva ner hur man har det och vad som händer. Men jag hoppas ni förstår!