Jag har ett problem och det är att jag upplever min man har "svaga nerver". När vi träffades
många år sedan så berättade han att han mår dåligt väldigt lätt i stressande situationer. Hur
dåligt han skulle komma må anade jag aldrig då. När vårt barn föddes så fick han kolik som pågick
nästan hela första året. Från början klarade min man det bra...men sen sakta förändrades han.
Han började sova mycket..eller steg tidigt upp ur sängen då han visste jag var ute en kort ärende.
Han duscha, åt och stack ut på mindre än 15 minuter. Jag kände han undvek både mig
och barnet. Försökte jag ta det på tal så blev han aggressiv. Idag 2,5 år är pojken större och
stressen minskat hos min man. Men nu när jag börjat jobba heltid igen så måste min man
hämta hem vårt barn 3-4 timmar innan jag slutar jobb. Varje dag klagar han på saken/
situationen...hur jobbigt det är att ta hand om vårt barn. Jag uppfattar att min man har svag sinne
och klarar inte av denna situation. Märker i helheten att allt som går snett i hans liv t ex blir inte
antagen till nån kurs så blir han väldigt nedstämd, okontaktbar under en viss period. Förr bråkade
vi mycket pga jag inte förstod vad var fel..men idag när han t ex kan prata lite om tiden kring
vårt barns födelse/hur han mådde så har jag fått liksom en förklaring hur han mår i stressande situationer.
Min man är inte svensk..och den biten bidrar nog oxå till att i hans kultur förväntas mannen vara
en "machoman" och psykiska svagheter döljer man.
Idag typ när vårt barn skriker/gråter för mycket så väljer min man att ta en promenad för att
liksom ta paus från denna situation. Så funkar bättre istället för att han börjar må dåligt.
Jag förstår idag hur min mans psyke fungerar..och jag förstår oxå det inte så lätt för min man att
prata om det. Min önskan vore att vårt barn skulle stanna lite längre tid på dagis..och jag tror vårt
barn mår bästa av det oxå. Och min man mår bättre så. Hur går man tillväga för att få denna
önskan igenom? Nu har min man just nu inne i en period där han mår psykiskt dåligt. Han
säger att hans liv är slut och han orkar inte med att leva i våran kravsamhälle. Vad man
än säger så bryr han sig inte så nu tänker jag på vad är bäst för vårt barn