är riktigt djupt nere i en deppression... dom återkommer då och då, I några veckor sen är det bra, några veckor sen är det bra, och ibland blir jag otroligt manisk och så håller det på... Är riktigt less på det och jag är inne i en deppressiv fas just nu. Jag har en underbar pojkvän, underbar familj och vänner (jag har en del problem som min pappa som helt skiter i mig och det är jag ledsen för m.m men förövrigt men förövrigt känns det inte som jag borde ha något att klaga på..)
det känns som om varje dag bara lunkar på och jag inte gör något meningsfullt varken för mig själv och andra. Det känns som om jag egentligen inte har någon anledning att vara deprimerad men ändå är jag så deprimerad att jag nästan skulle kunna hoppa från en bro.
Varje morgon är en kamp att gå upp ur sängen för jag är så deprimerad och inte känner någon mening med att gå upp och jag känner att jag inte vill till skolan och att jag inte orkar med allt.. Är oftast otroligt utmattad (oavsett hur mycket jag sover) och har varit utmattad och orkeslös flera månader..
Vad ska jag göra? Vore det inte för min pojkvän skulle jag hoppa från en bro.. Hur söker man vård och hjälp och vad för slags hjälp kan jag söka? (är 16 år) Jag dör nästan om det fortsätter såhär..Har ständigt återkommande självmordstankar i mina deppressiva perioder och ångest... jag mår verkligen inte bra... skulle göra vad som helst för att må bra!! Så vad ska jag göra? Och ibland förstår jag inte riktigt varför jag känner såhär.. Och alltså jag känner inte skuld och så att jag är en dålig människa men jag känner mig ändå så otroligt orkeslös, deprimerad och meningslös...
Å jag kan inte prata med min mamma för hon ser inte och förstår inte att jag är så otroligt deprimerad även om jag försöker förklara (förklarar endast då ja e någorlunda neutral i stämningsläget) och jag vill inte att hon ska få mer tyngd på sina axlar än hon redan har... (med min bror som är spelberoende, kräver otroligt mycket uppmärksamhet, har problem i skolan, är otroligt destruktiv m.m.). Det är ett under att jag ständigt stiger upp i sängen och gör mina "plikter" (skola, vara någorlunda social osv) men snart orkar jag inte det heller... Det känns som det bara blir tyngre att ta sig upp från sängen varje dag och göra allt "man ska"..och "förväntas" göra.. hjälp!